Linnea Bremer Zerpe

Idag är jag i vecka 31. Nio veckor kvar, nio veckor kvar.. Igår fick jag min TENS med posten, som jag ska hyra fram till barnet är fött. Den har både foglossningsfunktion och värkar-under-förlossningen-funktion. Det kändes ganska bra att ha den på, men jag hade mer ont precis efter. Idag var det dock lite bättre, så den kanske verkar lite långsiktigt + under tiden. Kryckorna fick jag i fredags men sjukgymnasten som hade lämnat dem, som Petter skulle hämta hos var inte där utan hade bara lämnat kryckorna med en lapp med mitt namn på. Så jag fattar inte riktigt hur jag ska gå med dem för bästa effekt.

Igår fikade vi med Nils med föräldrar på förmiddagen och handlade mat inför veckan på eftermiddagen. Idag har Petter och Greta badat på Fyrishov medan jag fick äta långfrukost och sedan städade hall, kök och badrum. Efter lunch och lunchsov var vi på julgransplundring på Petters jobb och sedan på Assars 2-årskalas. Jag har inte haft Lasse i helgen alls men jag åkte dit och hälsade på honom nu ikväll eftersom jag inte ska dit förrän på onsdag. Lille ludne Lasse låg och vilade i sin box, och blinkade trött när jag kom in. Han hade ingen lust att resa sig för mig men han lät sig klias och klappas. Sen åt han lite halm. Jag saknar att rida!

Jag har fått en så jävlig rethosta som inte vill sluta. En stund varje natt är jag vaken med oavbruten hosta, sen småhostar jag hela dagarna. Otroligt enerverande, både för mig och för Petter antar jag. Hosta är det mest irriterande som finns, både ens egen och andras. Greta hostar lite också, men henne tycker vi mest synd om såklart. Jag måste prova lite huskurer, ingefära hjälper litelite.  


Greta med sin dagliga kalsongprovning.


Lasse vilar i boxen.

Senaste nytt inom foglossningsjävel är att jag ska få kryckor. Kryckor liksom.. Jag pratade med en sjukgymnast igår och fick en tid om två veckor för att få akupunktur. Hon tyckte absolut att jag även ska ha kryckor eftersom jag har blivit så pass rörelsehindrad. Det ironiska i det hela var att jag ju inte kunde gå dit och hämta dem, för igår hade jag så skratt- och gråtretande ont att jag inte varit med om något liknande. Varje gång jag ens flyttade högerbenet högg det till som en kniv i ljumsken. Petter som är hemma med Greta idag (planeringsdag) ska hämta kryckorna åt mig om en stund.

Jag jobbar långdag idag, sen ska jag till stallet. I helgen ska vi ta det lugnt. Imorgon är inget inplanerat, förhoppningsvis vill någon Greta-kompis leka lite kanske. På söndag är det julgransplundring på Petters jobb och sedan ett barnkalas som vi kanske hinner gå en stund på. Lasse är med sin ena medryttare både lördag och söndag, för nu kan ju inte Petter heller rida.  

Jag somnade klockan åtta igår kväll, helt öm i hela kroppen. Foglossningen tar all energi från mig. Jag spänner mig, biter ihop käkarna och rynkar pannan konstant. Igår tog jag ett bad och kände hur jag kunde slappna av äntligen. I badet gjorde inget ont alls. Jag ville inte gå upp. När man föder barn börjar värkarna lite smått och i mitt fall började jag med lite lustgas och svag TENS. De nivåer lustgas och TENS-styrka man sedan är uppe i när värkarbetet är klart får de ynkliga nivåerna i början att verka som ett skämt. Så känns det nu, med foglossningen. Den svaga värken i ryggslutet och att det gjorde lite ont att flytta saker med foten förut är rent skrattretande. Det förtjänar inte ens att kallas foglossning, inte om inte detta får kallas "Satansjävelfaan" som medicinsk term. Om någon tror att jag överdriver skulle jag vilja ta ett snack med den personen. Kom an bara! 

Tio veckor kvar, tio veckor kvar, tio veckor kvar.. Kan jag lägga om mitt schema? Jobba två dagar hemifrån? Mamma frågade om jag inte kan ta bilen. Nej, av flera anledningar. Dels behöver Petter den för att skjutsa Greta och sedan hinna till jobbet, dels går det helt emot mitt miljötänk att sitta och köra kombi till Upplands Väsby varje dag och dels är det lika långt från parkeringen till mitt jobb som det är från stationen i Väsby till mitt jobb. För det är ju promenaderna till och från tåget till/från jobbet som är värst nu egentligen. Och stackars hästen Lasse. Att borsta honom är jobbigt för jag kan inte böja mig ner och byta borste. Jag står som en robot och borstar lite mesigt med en mjuk borste. Att kratsa hovarna får mina medryttare göra, och nu kan jag inte borsta benen heller för då måste jag böja mig ner.

Förkyld är jag också. Jag hostar som en trasig gräsklippare och är täppt långt in i näsan. Värken på det dessutom. Hade jag varit ett djur hade jag väl blivit nödslaktad nu.

Det var då fan vad jag klagar då! Sorry, men jag skriver vad jag vill. Bebisen sparkar iallafall. Tio veckor kvar.. 

Idag när jag satt på jobbet, framåt 11-tiden kom jag på att jag inte hade känt några fosterrörelser på hela morgonen och förmiddagen. Bebisen som alltid är så vild där inne, men nu hade den inte rört sig sedan igår kväll. När jag hade en kort paus drack jag kallt vatten för att få fart på bebisen. Inget hände. Jag började buffa på bebisen, böjde mig framåt sådär som bebisen brukar sparka irriterat när jag gör. Inget hände. När jag var klar med patienterna på förmiddagen var klockan tio i tolv och jag visste att barnmorskemottagningen en trappa ner skulle stänga för lunch vid tolv. Jag kunde inte tänka på annat än den stillsamma bebisen, så jag vaggade ner en trappa och gick in på barnmorskemottagningen. Efter en stund öppnades en dörr till en av barnmorskorna och jag frågade om jag kunde få fråga en sak och det fick jag. Jag gick in, stängde dörren åsså började jag gråta direkt när jag hade sagt att jag inte kände några rörelser i magen. All trötthet, spänningarna jag får av foglossningssmärtan och nu oron över bristen på rörelser från bebisen kom över mig. Barnmorskan såg till att jag lade mig på britsen, strök gelé på magen och började leta med ultraljudsapparaten över magen. Länge länge höll hon på utan att hitta något. Jag låg där på rygg och grät så tårarna rann ner i öronen. Efter en lång stunds letande ropade barnmorskan "Oj, en spark!". Jag skrattade till bland tårarna, ett livstecken! Sen fortsatte hon ett tag till. Jag kunde inte slappna av än, ville ha ett regelbundet hjärtljud. En stund senare, PLÖTSLIGT, hittade hon hjärtat. "Wau-wau wau-wau wau-wau" lät det, som sig bör. Jag tackade, ursäktade min nojighet. Barnmorskan kollade frekvensen, allt bra. Sen sa hon att det var bra att jag var uppmärksam, man SKA känna fosterrörelse varje dag från och med man börjar känna rörelser. Nu hade det ju bara gått en halv dag, men jag reagerade för att den brukar vara så aktiv annars. Lättad och lite omskakad gick jag upp och åt lunch, efter att ha torkat tårarna ur öronen.   

Jag hämtade Greta med buss idag igen, det tar inte mer tid än att hämta bilen och ta den till förskolan. Det som tar längre tid är att åka hem med bussen, men det gör inget om vi inte har bråttom. Greta gillar att åka buss. Hon sitter i sin vagn och tittar ut genom fönstret och vi brukar prata om det vi ser på vägen till stan. Och nu blir det ju allt ljusare också. Idag var det fortfarande ljust när vi kom fram, det var det inte förra veckan.

Anna kom hem till oss och var barnvakt ikväll, för Petter och jag skulle på bio. Vi hade tänkt äta middag och gå på bio en kväll ihop men vi får dela upp det. Filmen vi såg var lång, nästan tre timmar, och började redan 17:30. The girl with the dragon tattoo. Jag lagade mat innan vi gick och Anna och Greta hade medan vi var på bio lekt, ätit, tittat på Molly Mus och Greta hade fått pyjamas och ny blöja för natten så vi fixade bara välling och nattade i princip direkt när vi kom hem, för hon var rejält trött efter att ha fått leka med sin älskade moster i flera timmar. Petter och jag gick hand i hand till bion och hem och fick lite egentid. Sist vi var på bio var några veckor innan Greta föddes har vi för oss, då såg vi Snabba cash.  

Idag är jag i vecka 30. Ja, 30-veckorna har alltså börjat. Holy crap vad fort det går! Petter tog denna bild i morse men hans trasiga hand och kamerans trasiga autofokus gjorde att bilden blev lite..suddig. Jag har klippt mig ganska kort, det kanske man kan se. Positiva stunder tycker jag att jag är rätt fin men trötta stunder tänker jag "Vaffaaaan vilken praktisk småbarnsmammafrisyr då!". Jag får visa bättre kort sen, när någon kan knäppa en skarp bild.

Jo, vecka 30 var det ja. Magen börjar växa uppåt och det gör att det blir tygre att andas och ibland mår jag lite illa. Jag kan känna ett behov att sitta bakåtlutad och pusta tungt ibland. Att köra bil gör bebisen sparkig, den vill väl att jag ska sträcka på mig mer. Foglossningen, jo ni vet att den besvärar mig. Jag mår bra i övrigt, allt går som det ska. Känns bara lite märkligt att jag ska växa i 10 veckor till. Magen ser ju så stor ut redan!


Jag i vecka 30.

Det var min Gret-morgon i morse och hon vaknade klockan 06:05. Hon sover i sitt rum nu, för spjälsängen är inte så bra för henne längre. Hon slår i bara hon rör sig och madrassen är för tunn. Istället sover hon sedan en vecka i sin stora mjuka säng i sitt rum, med nattlampa, och jag är extremt lyhörd för när hon vaknar. Jag trotsade foglossningens lag och rusade in när jag hörde henne i morse. Sen fick hon ligga hos oss ett tag, men det dög bara i 45 minuter. Under den tiden låg hon och sjöng, nöp oss i näsorna och viskade ramsor. Sen fick jag masa mig upp med henne och göra välling medan Molly Mus på dvd fick roa henne. Jo, Molly Mus är vår vän nu. Greta ÄLSKAR Molly Mus och får titta 30-40 minuter på morgonen om hon vaknar tidigt och en halvtimme på kvällen om man är ensam med henne och behöver laga mat. Annars är teven inte på här hemma när hon är vaken, den tittar vi på när hon har somnat. Undantaget är ibland på fredagar när vi vill titta på På spåret, då får hon vara vaken lite längre, eller somna i min famn. Jag gjorde scones, tvättade en maskin och städade i köket när jag ändå var vaken. Petter fick alltså lite lyxig frukost innan han skulle till doktorn. Om jag brukar vara så huslig varje helgmorgon jag har Greta? Nej.

Petters handled då. Jo, han hade tur och fick snabbt komma in till doktorn. Där röntgades handleden och de kunde se att ett av handens ben hade lite flisor som lossnat, men det skulle läka av sig själv. Ett ledband var lite skadat också, men han fick inga särskilda restriktioner förutom att ta det lugnt och ha stödbandage på sig. Lite ynklig är han, och ganska handikappade är vi. Dock säger han nu ikväll att det redan börjar kännas lite bättre. Vi håller tummarna för det. Påklädningen och skjutsandet till förskolan imorgon blir eldprovet. Jag åker till jobbet redan 06:30 till en fullbokad förmiddag så jag kan inte hjälpa till.  

Vi skulle åka till Stockholm idag var planerat och eftersom Petters läkarbesök gick så fort kunde vi genomföra det. Vi åkte till Mariehäll och hälsade på Josse, Ingo och Minna. Det blev lunch och fika i Bromma blocks och sedan en liten pulkastund. Greta gillar pulka mer i teorin än i praktiken, som med gungor ungefär. Hon pratar alltså gärna om pulkor och leker att hon åker, men när hon sitter i en pulka blir det fort gnäll och "INTE åka!". Vi stannade på middag också och kom hem strax före kl 21 ikväll. Greta var pyjamasklädd redan och somnade i bilen så vi kunde lägga henne direkt.    

Nu har vi ställt till det för oss, men inte med flit. Petter skulle rida i morse så vi åkte ut hela familjen till stallet. Medan jag mockade drog Petter runt Greta i en pulka runt stallet och gick ut med vatten till Lasse. Vi tog in Lasse som var lite rastlös och busig i blicken och jag borstade och tränsade honom åt Petter, jag gör ju gärna så mycket jag KAN göra när jag är där. Att rida är liksom inte att tänka på längre. Sen rotade jag fram mina gamla täckbyxor innan Petter och Lasse red ut barbacka. Greta och jag tog bussen hem från stallet så att Greta inte skulle bli så där frusen som hon blev förra veckan. Vi gick till bussen samtidigt som Petter red iväg. När vi kommit av bussen och var i affären för att köpa mjölk ringde Petter och berättade att han hade ramlat av och var lite småskadad. Han kom hem strax efter oss eftersom han avbröt ridturen i och med att han flög av. Lasse hade blivit rädd för något i skogen, gjort en helomvändning och travat hemåt. Så länge satt Petter kvar men när Lasse drog på en växel till, fattade galopp och gjorde ett bocksprång(!) hade Petter inte en chans med hala täckbyxor mot glatt vinterpäls, så han flög av och landade på magen så att han tappade andan samt på något sätt på handleden också. Han började även blöda från läpp och haka som han skrapade i fallet. Stackars Petter! Han kom hem med blodigt ansikte och halsduk. Så himla tråkigt. Både han och Lasse hade sett fram emot en vintertur i snön. Lasse blir så glad när man tränsar honom, gapar villigt för bettet och böjder ner huvudet. Han som älskar snö, åsså blev det så här.. De hade bara hunnit rida en kvart när det hände och Petter blev först rädd att Lasse hade stuckit ut på någon väg men han stod 100 meter bort och åt gräs. De promenerade hem och sedan var ju den lilla utflykten över.

Under dagen har Petters handled svullnat allt mer och på eftermiddagen tog jag mig till ett apotek och köpte stödbandage till Petter. De tyckte att han skulle åka in och röntga handleden och då ringde jag hem och tvingade honom att ringa 1177 för att fråga om råd. Då blev det bestämt att han ska till ortopeden på Närakuten imorgon bitti vid 9 och kolla. Han har väldigt väldigt ont och kan inte böja handleden, dock kan han vifta på fingrarna. Det är lite det här jag menar med att vi har ställt till det. Petter är lite handikappad nu, med en hand. Jag är också rätt rejält handikappad. Min foglossning blir bara värre och slår nästan den jag hade med Greta. Att ta sig ur sängen eller bara resa sig hugger som knivar i ljumskarna. Om jag bara får upp farten kan jag gå i sakta mak, eller snarare vagga, men så ser det inte ut när man är småbarnsförälder. Det är rörelse hit, dit, upp och ner. Två handikappade föräldrar här hemma av två möjliga.

Greta hade ketchup i håret efter maten och vi fick med gemensamma krafter, likt en snablans Norge-historia, hjälpas åt med avklädning och dusch. Greta skrek som en stucken gris. Hon brukar ju få duscha med någon av oss, sittandes i vår famn. Det var liksom inte möjligt nu så vi satte henne på hennes lilla pall i badkaret och duschade henne där, medan vi utanför badkaret kuttrade med henne och försökte lugna henne. Jag sittandes på golvet likt en strandad och flåsande valross och Petter lutad över badkaret med sin friska hand. Och när Greta hade somnat ikväll och hon skulle bäras till sin säng blev vi lite handlingsförlamade, eftersom vi var i princip...förlamade. Vem skulle bära henne? Petter gjorde det men sedan låg han och kved i soffan efteråt av smärta. Jag borde ha gjort det men å andra sidan kan kroppen helt vika sig om jag har otur, när jag gör ett tungt lyft. Hoppas hoppas hoppas att inget är brutet imorgon, att det istället är en stukning och att den går över fort. Vad satan gör vi annars?! Två handikappade ynkon + en leksugen tvååring = ingen bra kombination.

Som munterhet i detta inlägg kan jag berätta att Greta har blivit så duktig på att leka själv. Hon har stor fantasi och efterhärmar gärna. Hon leker ofta att hon åker buss nu, helst med sin pappa. De går genom lägenheten med varsin tygkorgshjälm på huvudet och varsin dockvagn framför sig. Greta har dockan och hunden i sin vagn och Petter har nallen i sin. Alla brukar få ha filt på sig. Sen väntar de på bussen, åker bussen med spelad tristess i blickarna och går av och hem ("NU framme!"). Greta har också börjat använda soffhörnet som häst. Hon rider tillsammans med docka, nalle och hund och ibland vill hon även att vi ska rida (men för mig är det otänkbart, med foglossningen). Idag fick hon faktiskt leka med kompis lite också. Kina och Assar kom hit på fika och lek. Jag bakade päronmuffins med kardemumma och marsipan inför deras ankomst, jättegoda blev de! Assar är ganska lugn, en pysslare som Greta. De jagade varandra lite grann också men lekte mest ganska stilla i Gretas kök och i vardagsrummet.  


Petter och Lasse, då allt såg lovande ut (fast Lasse ser lite full-i-fan ut faktiskt..)


Dockan, nallen, Greta och hunden rider på soffhörnet.

   
Greta och Petter leker att de åker buss (och ser uttråkade ut vilket ingår i leken).

Idag var vi på ultraljud och läkarbesök, Petter och jag åsså aprilbebisen såklart. Det var en planerad tillväxtkontroll pga min Crohns sjukdom. Vi var rätt lugna inför detta. Bebisen rör sig ju hela tiden i magen och alla hittills tagna mått har sett bra ut. Det gjorde de även idag. Barnmorskan mätte magen, huvudet och lårbenet på bebisen och fick fram att den väger ca 1200 gram. Det placerar den inom normalområdet för vad en bebis ska väga nu, 5 % under mittlinjen men långt inom gränsen för nedre standardavvikelsen. Greta låg precis mitt på mittlinjen kommer jag ihåg, vid samma tidpunkt. Bebis sparkade så magen buktade under ultraljudet (som vanligt..). Vi fick se att den redan ligger med huvudet nedåt vilket är smart gjort av den sa barnmorskan. Än finns dock tid att vända sig, om den vill det, men vi hoppas den stannar så här. Läkarbesöket gick också bra. Vi sa inget nytt där egentligen. Vi framförde att jag vill föda vanligt och att vi inte har någon oro inför det. Vi informerades om att man ska undvika klipp i mitt fall, precis som förra gången. Det känns bra att de frågar och har bra koll iallafall. Orolig är jag dock inte.

Denna torsdag, liksom alla torsdagar lång tid framöver, var ganska fullbokad. När man jobbar i Stockholm och hämtar på förskola fyra av fem dagar har man inte tid för saker de dagar man pendlar. Alltså saker som läkarbesök, barnmorskebesök, tandläkarbesök, möten med banker osv. Eftersom jag jobbar hemma på torsdagar bokar jag in allting då, och sen sitter jag sent på kvällarna och jobbar istället. Idag lämnade jag Greta, jobbade lite grann, gick och klippte mig, lunchade med Elin, tog bussen till sjukhuset för ultraljud och efter det var det doktorn. Efter sjukhuset var det dags att traska till bussen och åka till Hågaby och hämta Greta. Jag hade lämnat vagnen där i morse för vi skulle hem till Erika och Agnes och äta pannkakor efter dagis. Så det blev buss, promenad för bussbyte, försenad buss och promenad sista biten. Jag svor över mig själv sen för jag hade som vanligt överskattat min egen förmåga. Efter lek och pannkakor hos Erika insåg jag nämligen att jag inte skulle kunna gå hem, eller ens gå till bussen. Satans fogar! Petter fick komma och hämta oss istället, borta i bortre Svartbäcken.  

Idag, trots att jag gick upp tidigare än vanligt, kom jag iväg sent hemifrån. Det var väl för att jag stod och stekte grönsaker och tofu antar jag, att ha till lunch. Tåget jag brukar ta har till mitt stora förtret bytt perrong. Förut gick det från spår 8, närmast hemifrån för mig. Nu går det från spår 7 och med nya ombyggnationen måste man ner en trappa, genom en tunnel och uppför en annan trappa. När jag är på väg ner brukar det ropas ut att tåget är på väg in och när jag kommer upp till spåret brukar jag hinna stå en halv minut innan tåget kommer. Ja brukar och brukar, sedan i måndags är det så här. Idag kom tåget in när jag hade en bra bit kvar till trappan. Jag insåg att jag skulle missa tåget, för jag var ju inte ens vid spår 8. Jag bestämde mig för att spara på min trötta kropp. Jag skulle ju faktiskt hinna i tid med nästa tåg också, men med mindre marginal. Så jag....började småspringvagga iallafall!! Som en pingvin vaggade jag nerför trappan och genom tunneln och vid nästa trappa tog jag INTE rulltrappan utan stånkade mig uppför trappan med så stora kliv som foglossningsbältet tillät. Vilket PUCKO man är! Jag hann iallafall, precis innan tåget skulle gå. Tack vare att ganska mycket folk ska av och på tåget. Men alltså, detta offrande av kropp bara för att jag inte hade lust att stryka omkring på Pressbyrån i en halvtimme, vilket garanterat hade slutat med en godisbit eller tio. Så idag kan man säga att foglossningen har varit min chef. Jag har varit så ÄGD av foglossningen, som ungdomen säger nuförtiden.. Fifan alltså.

Efter jobbet tog jag, som igår, tåg och buss för att komma från jobbet till Gretas förskola. Jag fick sån där akut Gret-längt på jobbet idag, så jag nästan fick löjligt lite gjort. Istället tittade jag på bilder av henne och längtade. Jag speedjobbade på så jag låg i fas iallafall innan jag åkte hem. Greta och hennes grupp åt mellanmål när jag kom och Greta hade inte tid att kramas på en stund. När vi skulle klä på blev det samma visa som vanligt. Den här gången fick jag inte ens sätta på henne koftan. Annars är det ju vid overallen det brukar ta stopp. Jag gav mig direkt, det är faan fysiskt omöjligt att bråka i denna trånga korridor, fullt påklädd och höggravid. Jag frågade Gretas fröken om hjälp. Vips så var Greta påklädd, utan bråk! Vi åkte hem direkt, köpte bara blöjor på vägen. Sen satt vi och läste bok i soffan tillsammans och åt äpple. Greta låter oss läsa mer och mer nu. Förut var det hon som bläddrade hit och dit, och berättade om bilderna. Nu lyssnar hon gärna, och kommenterar eller upprepar det vi läst. Våra lässtunder är bland det bästa jag vet. 

Lasse fick en liten promenad på stallplanen ikväll, mer orkade jag inte efter allt åkande, gående och springande. Vi tränade lite halter och igångsättningar, med grimma och kedja på. Jag saknar redan att rida, men det är inte möjligt att göra det nu. Jag kommer framöver att ha medryttarhjälp fyra dagar i veckan, Petter ska rida en dag och jag ska promenera/tömköra två dagar. När Petter rider åker vi ut hela familjen och det får bli en helgdag. Jag har alltså en plan, men det dåliga samvetet knackar på ändå.

När jag kom hem sov Greta...inte. De hade just släckt lampan och låg och småpratade i sängen, min lilla familj. När jag kom in i rummet ropade Greta:
- TUTTE!!
- Hej själv, mamma heter jag! svarade jag.
- HAHAHAHAAA! skrattade Greta, en blandning mellan tuttskratt och morr-skratt.
Sen somnade hon mellan oss. Som alltid ligger hon hos mig först och tuttar. När hon släpper rullar hon ett halvt varv och kramar Petter och stryker honom över kinden. En liten suck brukar höras också, och här börjar den kritiska stunden: härmar hon överdrivet sin egen suck är hon inte med sömntåget än och då kan det ta en stund. Stannar det vid den lilla sucken är hon i princip redan sovande. Ibland är man helt lurad också, då kan hon sätta sig upp och sjunga eller prata om vad som helst. Då kan det vara låångt kvar. Idag somnade hon direkt. Vi låg och tittade på henne, som vi gör ibland. Viskade att man inte kan få något finare än henne, att hon är en fantastisk varelse. Förundrades över att vi ska få en till, kan den vara lika fin? "Diteliten" kuttrade jag "litenlitenmammasälskling". "Lillabäbis" viskade Petter. Man kan titta på henne hur länge som helst, men vi skulle se Sveriges Mästerkock också, hähä!   

Idag hämtade jag Greta med buss, så som jag önskar göra ofta om möjligt. Från mitt jobb till förskolan, dörr till dörr, tog det en timme och 20 minuter. Alltså promenad till tåget, från tåg till buss, väntan på buss, bussresa och promenad från bussen. Petter hade lämnat vagnen utanför förskolan, under vindskyddet. Det gick jättebra, men jag unnade mig ett bad på kvällen sen. Lite svettigt blir det ju faktiskt, onekligen. Greta är så snäll att åka buss med, så länge man har henne kvar i vagnen. På bussen var en riktigt cool förskolelärare. Hon åkte själv med sju 4-5-åringar varav hon körde tre av dem i en tvillingvagn. De hade varit på utflykt ute i Hågaby, i det trista tövädret och halkan. Pigg och munter var hon, och pratade glatt och uppmärksamt med alla barnen. Där satt jag och pustade, med ETT barn. Idag slapp jag klä på Greta ytterkläder iallafall, det gjorde hennes fröken när jag kom. Jag blev så glad!   

När vi ändå åker buss brukar vi gå av nere på Stora torget för då kan vi passa på att gå till biblan också. Vi lekte en stund på biblan, Greta och jag. Greta läste massa böcker och ville prova utklädningskläderna och hade tårthatten på sig frivilligt en lång stund. Flera gånger har jag försökt förut men då har hon blivit arg. Hon ville ha klänning också, flera olika. Hon hade så kul att hon inte ville gå hem. När vi kom hem lekte Petter och hon att de åkte buss, på Gretas order. Hon har börjat leka samma saker som vi har gjort under dagen eller nyligen. Hon lastade i dockan och hunden i dockvagnen och Petter fick köra nallen i gåvagnen. Alla hade täcke på sig. Jag tror att hon lite tänkte på förskolan vi mötte, med alla barnen. Annars brukar hon ju bara köra dockan. De väntade länge på bussen i vardagsrummet innan de kunde åka, precis som vi fick göra idag. När vi hade ätit och jag gick och badade kom hon in med sina badleksaker till mig, bekymrad över att jag inte hade någon badanka att leka med. Vi lade alla fyra (anka, groda, sköldpadda och delfin) på min mage som stack upp ur vattnet. Det var tydligen en rolig syn. 


Greta beundrar sig och hatt i spegeln.


Provar klänningar.

En kvinna som var här på mitt jobb i morse spände blicken i min mage och sa "Det är en pojke!". Sen tog hon av sig sitt halsband och svingade det över min mage och bekräftade igen att jo, det är en pojke. Hon såg så allvarlig ut att jag nästan gick på det. Jag tror inte alls på sånt där, men gud så säker hon såg ut. Får jag en pojke kanske jag tror på att hon kunde se det..eller nej förresten.

Men det här med att få en pojke när man har en flicka. Eller i allmänhet, att få ett barn av det andra könet. Flera mammor jag har pratat med säger att det känns lite läskigare att få sitt andra barn när man tänker på om det blir en pojke när man har en flicka eller en flicka när man har en pojke. Man känner ju bäst till det man redan har, så är det ju. Sen inbillar jag mig att en flicka till, ja men då har vi dubbla Gretor. Lycka och fanfarer, det finaste vi vet! Jag vet ju att det inte är så, en flicka till kan vara lika olik Greta i sin personlighet som en pojke skulle kunna vara lik henne. Ändå skrämmer tanken på en pojke mig lite grann. Fånigt som tusan. Jag har två systrar och en bror. Min bror har alltid varit en ganska lugn pojke och uppvuxen med tre systrar drar han snarare mot dramaqueenhållet än åt matchohållet. Han är musikalartist också - se där (vi vill gärna ta åt oss ära för det, Anna och jag, vi sjöng och spelade egna påhittade sånger om och för honom hela dagarna när han var liten). Bebisen i min mage är ju ganska vild, och tanken på en vild pojke leder mig in på galna slagskämpar som leker krig och slåss medan tanken på en vild flicka snarare får mig att tänka på en flicka med starka åsikter som inte låter sig trampas på. Vild krigspojke som slåss - HJÄLP! Vild flicka - Ja stå på dig! 
Att tänka så här är ju jätteorättvist ju!

Sen säger de som har fått en av varje, att när bebisen är kommen är all sådan oro som bortblåst och att ha en av varje är så naturligt så, inget konstigt alls. Även om barnen såklart blir olika sen, men det kan ju barn av samma kön också bli. Åsså tänker jag på min söte lille farbror till lillebror när han var liten. Skallig och med gubbhängslebyxor tultade han omkring och pratade låtsasspråk. Han har aldrig slagits. Och min man Petter, som ju är barnets pappa, verkade också vara en lugn typ när han var liten. Och så söt han var, och klok! Vi kanske har lugna gener. Jag var ju beredd på en pojke sist, och då kändes det ganska lika inför båda könen. Visst blir det bra vilket kön det än blir!

På torsdag är det tillväxtkontroll på antenatalen. Vi ska göra ett ultraljud och mäta bebisen. Vi kommer inte fråga om vilket kön det är, och svara nej om de frågar oss igen om vi vill veta, men jäklar vad jag kommer att spana!

Det var min första jobbdag idag efter semestern. Aprilbebisen har tydligen åsikter om min skrivbordsstolsinställning och om jag sitter för nära skrivbordet. Så som den sparkar sparkade Greta möjligtvis i typ vecka 37. Jag fick under ett besök idag pressa ner den lilla fot som ivrigt sparkade uppåt bröstkorgen så att det syntes utanpå klänningen. Jag passade på att väga mig också, på en av vågarna som står i korridoren på vårdcentralen där vi har våra lokaler. 15 kilo har jag gått upp..15 KILO!!! Bara för att plåga mig själv sitter jag och tittar på bilder från i våras och i somras, när jag hade gått ner just 15 kilo och hade bara en haka. Det är väldigt ytligt att hålla på så här, jag vet. Men ibland när jag byter om ser jag mig själv i garderobens spegeldörr och undrar vem den hudfärgade valrossen är, och blir lite skrajsen.

Det var kul att komma tillbaka till jobbet, och det var underbart att få hämta mitt lilla barn på förskolan efteråt. Jag blir så glad när jag går in genom grinden och uppför trappan dit, för då kan jag få krama henne snart. Mindre kul var det att klä på henne ytterkläder, idag och alltid. Just idag var det så satans trångt i hallen också, alla var där. Jag hade foglossningsbälte, varm jacka och stark bebisfot mot revbenen. Och Greta, ja hon skulle INTE klä på sig. Hon skrek just så, "INTEEE!". Jag blev gråtfärdig, på riktigt. Jag känner mig så trött, uppgiven och usel när jag sitter där med overallen i händerna och Greta antingen sitter/ligger ilsket på golvet eller springer fram och tillbaka i korridoren med ett illmarigt flin. När alla andra barn under påklädning var klara och jag fortfarande satt med overallen i händerna fick jag hjälp av Gretas fröken, och det gick minsann bra. Unge!

Vi har lagat en äcklig bönsoppa idag. Jag har mest gott att säga om Årstiderna, iallafall när man beställer lådor med lösvaror och inte färdiga middagslådor. Vi brukar oftast beställa lådor med frukt eller grönsaker eller ibland speciallådor med must eller ost. Nu har vi dock för andra gången beställt en middagslåda komplett med varor för fyra måltider. Sist vi gjorde det blev varenda maträtt ganska vidrig. De smakade ingenting alls, bara dåligt kryddade rotsaker. Liksom en parodi på vegetarisk mat. De vege-hatare som påstår att vegetarisk mat är tråkig skulle ha fått vatten på sina kvarnar. Nu, typ ett år senare, beställde vi en matlåda igen. Recepten såg spännande ut kunde vi se på veckans innehåll. Icke säger jag nu. Faan alltså. Undrar om kockarna som komponerar recepten ens provlagar dem? Första dagen var det fullkornsravioli med tomatsås. Trååkigt. Det enda som gjorde den ätlig var de mängder med parmesan jag rev i, som inte ens ingick. Igår lagade vi risotto med sötpotatis och getost. Blää, alldeles för sötaktig. Idag blev det svart bönsoppa med sötpotatis. Urk.. Jag har följt recepten fint, rynkat näsa och sen försökt piffa till. Med lite citron i kunde vi få maten ätbar idag och igår, men jag kan inte påstå att jag jublar över att få med mig bönsopperesterna till lunch imorgon.. Nu beställer vi nog inte matlåda igen tror jag. Det blir de vanliga lådorna framöver, för dem är vi nöjda med.

Petter somnade med Greta ikväll. Jag gick ut och gjorde kvällste men han sov vidare. Nu ska jag gå och sova och då lär han ju vakna till, bli pigg, gå upp och sedan sitta uppe till midnatt och larva sig med datorspel eller liknande. Jag blir faktiskt lite sur på sånt. Den enda stund vi har tillsammans, vi två, är ju när Greta sover. Då ska vi väl inte sova skift heller? Jag funderar på att spela martyr och klampa omkring med ilskna plattfötter medan jag borstar tänderna och byter om. Risken finns dock att jag ser en smula löjlig ut, med min stora mage.  

Nu är jag i vecka 29, och idag har vi tagit en bild med lite suddig mobilkamera. Vi har fortfarande inte fixat sladden till den vanliga kameran.

Vi firade min sista semesterdag och inträdet i vecka 29 med att ta en promenad genom stan bort till Fågelsången och äta årets första semla. Greta var på strålande humör, och vi också. Det var väldigt smaskiga semlor, jag hade lätt kunnat äta en till. Greta fick en kanelbulle så vi fick ha våra semlor ifred. Med en kanelbulle är hon som i hypnos en stund. Vi tittade ut genom fönstret på fåglarna och pratade om dem, sen gick vi igenom vad alla åt och drack. En riktigt mysig familjestund!

Efter lunch somnade Greta och hon sov i TVÅ OCH EN HALV TIMME tills vi väckte henne. Eftersom Josse skrämde mig med att Greta kanske slutat sova middag tidigare i veckan (efter sömnstrejken) har jag fotograferat mitt sovande barn och skickat bilderna till Josse varje dag sedan dess. Idag kunde jag då alltså komplettera med hur enormt länge hon sov, och det kändes bra. Hehehe! Men när hon sover så där länge, då får man nästan lite långtråkigt. Jag låg i mitt cosy corner i soffan och läste och tittade på klockan gång på gång.

På eftermiddagen kom Emilia med familj och lekte en stund, och vi har städat upp lite i köket efter gårdagen. Igår kväll var Anna, Sara, Anders och Mathias här på middag. Vi stod för maten och lagade pizza, Anna och Mathias hade med efterrätt, Sara hade med snacks och Anders hade med vin. Jag och Sara som är gravida drack mousserande blåbärsmust. Greta somnade ganska snällt vid halv nio-tiden. Vi satt vid matbordet hela kvällen och pratade och hade väldigt trevligt! Aprilbebisen i min mage sparkade väldigt mycket hela kvällen, så det gjorde lite ont till och med. En stark rackare..


Jag i vecka 29.

Idag har Greta börjat säga ordet "faktiskt". Det är underbart, och när lärde hon sig det liksom? Hela kvällen avslutade hon sina svar på frågor med ordet "faktiskt":
- Vill du ha mer mat Greta?
- Ja..fattis!
- Är det god tårta Greta? (trätårtan med kardborresammansättning)
- Ja de e de fattis!
Vi diskuterade hur häftigt det är när hon bestämmer sig för att lägga till dessa i sitt ordförråd, när hon hört dem så många gånger att hon fattar sammanhanget. En aha-upplevelse för henne, ett sätt att göra sig mer förstådd. Idag råkade hon skrapa i vagnen när Petter lyfte henne. Petter såg inte var hon skrapade i, han hörde henne bli ledsen och säga "Aaaj ont!", så han blåste på hennes ena kind och tinning. "Nej andra sidan!" ylade Greta. Bara de orden, då förstår man ju direkt. De orden kunde hon inte för några veckor sedan. Tänk så mycket frustration man slipper när man kan uttycka sig, kommunicera. Det fascinerar mig mer och MER hela tiden. snacka om att jag har valt rätt yrke, för kommunikation är PRECIS vad en logoped arbetar med!

Vi har lekt med Emilia, Louise och Amanda nästan hela dagen idag. Innan det hade vi dock pyjamashäng i soffan. Greta pysslade också om sin mjukishund och låtsasbytte blöja på den. Det är samma saker vi säger till henne som hon säger till hunden vilket är så kul att höra "Så..ny blöja...torka rent....oj lite röd....smöja salva...så, bra!".
När vi kom ut började vi i Vasaparken och barnen fick sedan lunch inne på Hugos. Jag hade med pasta till Greta, för det fanns kvar från igår, och Emilia fick pannkakor. När Greta såg Emilias pannkakor serveras sköt hon sin tallrik ifrån sig och trutade med munnen. Hon ville också ha "pakor". Precis när jag trodde att jag skulle få ge upp, och också köpa pannkakor, drog Greta tallriken till sig igen och började äta sin pasta. Hon åt snällt upp alltihop utan gnäll. Barnen somnade i vagnarna och jag och Louise åt varsin toast på ett rymligt café i centrum där våra vagnar med alla barn fick plats. Efter mat och sovstund gick vi hem hit och lekte ett tag. Greta och Emilia "lagade mat" och provade Petters kalsonger. De var så koncentrerade på vad de gjorde och Greta föreslog vilka Emilia skulle prova. Jag och Louise skrattade oss tårögda men barnen var mycket allvarliga. De fastnade för de randiga kalsongerna, ett par på benen och sedan hade Greta ett par på huvudet också. När gästerna hade gått läste vi lite böcker och sedan kom Petter hem och då dukades det upp fika med trätårta och låtsaste medan jag lagade mat.


Pyjamashäng i soffan.


Kalsongprovning.


Kalsongsvans och "lägga baka songer".


Petter och Greta fikar trätårta och te.

Det blev inget kort idag heller, nej verkligen inte idag alltså. Jag känner mig tyvärr inte så jättefin just nu. Jag äter inte så nyttigt just nu och jag kan inte bara vifta bort det med att jag är gravid, för kilona ska ju bort sen också. Det är nog inte lättare att hantera graviditetsbesvären med för många extrakilon heller. Bebisen mår prima där inne, den sparkar så man kan känna delar av den sticka ut här och var. Nyss hade jag en stark fot som buktade ut så tröjan putade ännu mer.

Josse och Minna var här idag hela dagen. Min snälla syster Anna kom förbi i morse och vaktade Greta medan jag morgonfodrade hästarna. Jag kan inte morgonfodra mer på ett tag nu, kom knappt till bilen efteråt. När jag kom hem bakade vi scones och sen kom Josse och Minna och därefter kom Louise, Emilia och Amanda. Barnen var halvvilda och vi planerade att ta en lugn fika i soffan när de hade somnat. Alla barnen somnade utom....Greta. Minna i sin vagn i hallen, Emilia på promenad och Greta INTE i sängen, fast hon verkade så trött. Hon tuttade tills jag gnydde av smärta och då var hon så vaken så, med pigga ögon som rullade. Hon satt flinande med när vi fikade, med äppelröda kinder och tovigt hår. Det ÄR verkligen mig hon härmar när hon säger "Menneh..", för jag har märkt att jag ofta inleder meningar så. Hon blir som en minikopia av mig där hon gör entre med ett fundersamt "Menneeeh..".
Vi åt middag ihop med Josse med familj. Vi åt tacos och barnen spexade vid bordet där de satt bredvid varandra. Greta somnade på några sekunder när hon lagt sig tillrätta, jättetrött var hon. Josse skrämmer mig och säger att Greta kanske har slutat sova middag nu, för det gör en del tvååringar. Jag hoppas att hon har fel, men Greta sov ju inget idag och bara en kvart i söndags.

Jag och syskonen har skickat ett blommogram till vår stackars mamma som har halkat och slitit loss ett muskelfäste i ena axeln, och en bit av ledkulan. Hon fick opereras i måndags och ligger nu hemma och är sjukskriven och har ont med två bisarra skruvar i axeln. Stackars mamma! Pappa är hemma för "vård av sjuk fru" och han passar upp på henne som tur är. Ingen av oss barn är ju hemma längre. Anna och jag är här i Uppsala och Joel och Ingrid bor i Göteborg. Mamma blev glad för blommorna, och jag ska ringa imorgon igen och se hur hon mår.   

Äntligen är Petter klar med bokslutet! Han kommer hem normala tider från och med nu, och nästa vecka är vi båda heltidsarbetande igen, även om jag är hemma vid tre som vanligt och hämtar Greta. Imorgon är jag ledig med Greta och vi ska leka med Louise och Emilia och gå till biblioteket har jag tänkt. NÄR hon somnar efter lunch (inte OM) ska jag ta ett kort och skicka till Josse, för hon måste ha fel.. I helgen är vi lediga och utan några direkta planer, hoppas att det är lite leka-ute-väder någon av dagarna. Då får Petter och Greta leka och jag sitta och vara tjock och titta på dem, det bästa jag vet just nu!