Mammafika
Idag har jag träffat en mammagrupp på fika och promenad. Hur trevligt som helst! Vi möttes utanför V-dala nation och jag såg ganska snart vilka jag skulle träffa. Putande magar och stora jackor med plats för mer än så. Vi var bara tre stycken idag men det brukar vara lite fler som ses. Vi började med en promenad i solen på ca 40 minuter. Jag hade foglossningsbältet på mig som tur var för sedan igår har jag haft lite ont igen, och jag hade ju redan gått lite på morgonen. Efteråt fikade vi på V-dala och jag åt både morotskaka och cookie utan att skämmas. Det var så kul att få prata krämpor, förlossning, barnvagnar och förväntningar med andra i exakt samma läge. Den ena tjejen ska ha barn 12 februari och den andra ska ha i början av mars. Vi hade olika stora magar men alla tre såg helt klart gravida ut. Min mage var nog den som putade mest framåt tror jag.
På vägen hem hämtade jag ut medicin mot halsbränna som jag fick utskriven i torsdags. Lite nya åksjuketabletter köpte jag också för tar jag en innan läggdags vaknar jag inte med illamående på natten och morgonen. Sista biten hem var tung att gå, efter allt promenerande. Jag hör mig själv näsandas ljudligt nästan hela tiden. Jag irriterar mig på folk som näsandas ljudligt, och jag själv är inget undantag. Som en gamma gubbe låter jag. Ibland kluckar jag "ojojoj" för mig själv också, om vägen jag går på lutar lite uppåt eller om jag passerar en trång passage.
Nu ska vi på middag hos Henrik och Nadja. Trevligt! Men vi ska INTE promenera dit, för vi ska ta bilen. Mest för att jag ska iväg en snabb sväng och mata hästarna vid niotiden, men lite för att jag inte kan gå mer idag.
På vägen hem hämtade jag ut medicin mot halsbränna som jag fick utskriven i torsdags. Lite nya åksjuketabletter köpte jag också för tar jag en innan läggdags vaknar jag inte med illamående på natten och morgonen. Sista biten hem var tung att gå, efter allt promenerande. Jag hör mig själv näsandas ljudligt nästan hela tiden. Jag irriterar mig på folk som näsandas ljudligt, och jag själv är inget undantag. Som en gamma gubbe låter jag. Ibland kluckar jag "ojojoj" för mig själv också, om vägen jag går på lutar lite uppåt eller om jag passerar en trång passage.
Nu ska vi på middag hos Henrik och Nadja. Trevligt! Men vi ska INTE promenera dit, för vi ska ta bilen. Mest för att jag ska iväg en snabb sväng och mata hästarna vid niotiden, men lite för att jag inte kan gå mer idag.
Solig dag!
Idag var det sol ute! När vi åkte till stallet tidigt i morse hade solen änu inte riktigt gått upp, men så snart alla hästar hade fått mat och fått gå ut i hagen kom den fram. Vi selade på Lasse och gav oss ut på tur. När vi kommit upp på Nåsten satte vi oss i vagnen båda två för första gången, och det gick hur bra som helst. Vi körde både i skritt och trav. Lasse travar ystert på med vagnen efter sig och vill gärna springa länge. När vi kom till den lite lerigare och slingriga biten fick Petter köra och jag gick framför/bakom och fotade lite.
Jag kör genom Hågaby.
Petter och jag sitter båda i vagnen och kör i trav. Petter fotar och jag håller töm.
Lasse vill dricka lite.
Petter kör i trav!
Jag kör genom Hågaby.
Petter och jag sitter båda i vagnen och kör i trav. Petter fotar och jag håller töm.
Lasse vill dricka lite.
Petter kör i trav!
Etiopisk mat
Ikväll har min kollega Sabina varit här och vi har varit på restaurang och ätit etiopisk mat. Smask! Vi beställde blandad mat och fick in pannkaksliknande bröd med massa goda röror på. Sen åt vi som sig bör med händerna och sög upp och blandade rörorna med brödet. Jag gillade det verkligen! Petter och jag har i flera år pratat om att äta där men det har aldrig blivit av. Men dit ska vi gå igen. Efter restaurangbesöket gick vi hem hit och gjorde te och choklad med banan i ugn som vi åt i soffan. Nyss åkte Sabina hem till Stockholm igen och jag följde henne till bilen och köpte en tidning på vägen innan jag vaggade hem. Jag ska läsa lite nu och sen ska vi gå och lägga oss, Petter och jag. Vi har höga förväntningar inför morgondagens soliga väder. Vi har morgonfodring och sen ska vi ut och köra med Lasse igen. Samma runda som förra lördagen men åt motsatt håll.
Petter red barbacka idag medan jag pustade på bredvid. Jag har haft lite foglossning idag, det kommer och går liksom. Min gångstil liknar alltmer en pingvins och idag gick det inte så fort. Petter och Lasse traskade på ganska raskt och fick stann och vänta in mig flera gånger. Petter tog en liten trav också, fast han red barbacka. Annars föredrar han mest skritt, men han litar på Lasses lugn. Och det är ju prima!
Nu rullar eldkloten uppför halsen... Hej halsbränna!
Petter red barbacka idag medan jag pustade på bredvid. Jag har haft lite foglossning idag, det kommer och går liksom. Min gångstil liknar alltmer en pingvins och idag gick det inte så fort. Petter och Lasse traskade på ganska raskt och fick stann och vänta in mig flera gånger. Petter tog en liten trav också, fast han red barbacka. Annars föredrar han mest skritt, men han litar på Lasses lugn. Och det är ju prima!
Nu rullar eldkloten uppför halsen... Hej halsbränna!
Avundsjukt
Jag väntar och väntar och väntar på Petter som ska komma hem och följa med ut och rida. Lasse har bara ridits i måndags och tisdags denna vecka och behöver mer. Så igår "hotade" jag att rida själv (utan att mena det, för hur fan skulle det gå till?) om inte Petter gjorde det. Han nappade direkt. Jag ska avundsjukt promenera bredvid. Åhhhh vad jag längtar efter att få rida igen!!
Nu kom Petter hem!
Nu kom Petter hem!
Mammakväll
Mamma är här ikväll och vi har ätit pasta med tonfisksås till middag med laxrullar med färskost till förrätt och rocky road-glass till efterrätt. Det var smask! Mamma har fått känna bebissparkar nu sent på kvällen när bebis vaknar till. Vi har pratat graviditet, förberedelser och förlossning också.
Imorgon ska jag på handledning i Gustavsberg och ska släppa av mamma på vägen. Sen är det helg och det ska bli lite lite sol i helgen som jag ska suga i mig varenda stråle av!
Tillväxtkontroll och läkarbesök
Vi har just kommit hem från tillväxtkontroll och läkarbesök. Tillväxtkontrollen gick till så att vi fick göra ett ultraljud på magen. Barnmorskan mätte magens omkrets, huvudet och lårbenet. Alltså samma mått som sist. Hon sa att hon sedan skulle kunna räkna ut om bebis ligger under eller över normalvärdena. När hon var klar visade det sig att bebis låg mitt i prick på normalkurvan! Fantastiskt! Bebis skötte sig bra inne i magen under mätningarna. Den låg tvärs över, med fötterna på vänster sida, precis som den låg igår kväll när den bökade ner mot soffan. Barnmorskan undrade om vi visste könet på bebis, och det visste vi ju inte. En stund senare undrade hon om vi ville veta könet på bebis. Petter svarade ganska fort "Nej!" på den frågan. Jag svarade också nej, men dröjde med svaret. Haha, jag är så nyfiken av mig. Jag vill ju EGENTLIGEN inte veta könet, men om någon annan vet så vill man ju liksom...också veta.
Sen till det lite tråkigare läkarbesöket. Ja, eller tråkigt och tråkigt. Det var inga dåliga nyheter eller så men jag var besviken när vi gick därifrån. Vi fick träffa en ganska ung läkare med flackande blick som gav ett lite osäkert intryck. Han visste inte riktigt vad han skulle fråga och jag kände det lite som om det var jag som var den ansvarige i rummet. Vi pratade om förlossning och jag var liksom inte ett dugg klokare när vi gick därifrån. Petter såg direkt på mig att jag inte var helt tillfreds och frågade om något var fel. "Ja.." pep jag. Sen snyftade jag lite i Petters famn. Jag kände mig övergiven. Här hade jag hoppats på ett läkarbesök med en beslutsam läkare som hade pratat med min kirurg och kommit fram till hur jag skulle föda. Så får vi istället träffa någon som inte hade en aning om att min kirurg skulle tillfrågas och som tyckte att en vanlig förlossning "väl skulle gå bra". Läkaren vi fick träffa i juli sa "Lita på oss, vi ska komma fram till vad som blir bäst för dig, din kirurg och vi". Så jag har liksom lutat mig mot det, och känt att det har varit en trygghet. Och nu känner jag mig lite övergiven. JAG vet ju inte vad som blir bäst för mig, och det tror jag inte att en ung osäker läkare vet heller. Han påstod dessutom att mammor med Crohns inte brukar föda för tidigt, och det är precis vad jag har läst att de brukar. Yyyyyyl!!!
Sen till det lite tråkigare läkarbesöket. Ja, eller tråkigt och tråkigt. Det var inga dåliga nyheter eller så men jag var besviken när vi gick därifrån. Vi fick träffa en ganska ung läkare med flackande blick som gav ett lite osäkert intryck. Han visste inte riktigt vad han skulle fråga och jag kände det lite som om det var jag som var den ansvarige i rummet. Vi pratade om förlossning och jag var liksom inte ett dugg klokare när vi gick därifrån. Petter såg direkt på mig att jag inte var helt tillfreds och frågade om något var fel. "Ja.." pep jag. Sen snyftade jag lite i Petters famn. Jag kände mig övergiven. Här hade jag hoppats på ett läkarbesök med en beslutsam läkare som hade pratat med min kirurg och kommit fram till hur jag skulle föda. Så får vi istället träffa någon som inte hade en aning om att min kirurg skulle tillfrågas och som tyckte att en vanlig förlossning "väl skulle gå bra". Läkaren vi fick träffa i juli sa "Lita på oss, vi ska komma fram till vad som blir bäst för dig, din kirurg och vi". Så jag har liksom lutat mig mot det, och känt att det har varit en trygghet. Och nu känner jag mig lite övergiven. JAG vet ju inte vad som blir bäst för mig, och det tror jag inte att en ung osäker läkare vet heller. Han påstod dessutom att mammor med Crohns inte brukar föda för tidigt, och det är precis vad jag har läst att de brukar. Yyyyyyl!!!
Lilla pyjamasen
Här är det första plagget jag har köpt till bebis. En liten pyjamas med ekorrar på, väldigt unisex. Vi vet ju inte om det blir en pojke eller flicka även om vi har fått hintar om båda könen utifrån ultraljud. Men vi har inte frågat, det är mer spännande att få veta det när han/hon kommer ut. Jag har verkligen börjat intressera mig för bebiskläder nu. På min förmiddagspromenad idag tittade jag i två affärer till efter söta kläder. Jag köpte dock inget, det måste jag vänta till löning för att göra. Dessutom vill jag titta tillsammans med Petter också. Helst vill man ju ha Polarn & pyret-kläder för dom är så himla fina. Men de är så dyra så man kan inte köpa en hel garderob därifrån. Som tur är vet jag att min mamma längtar efter att få köpa saker där..
Vi har ju en påse med kläder från Gotland också som vi har tvättat bort källarlukten från. Nu behöver vi bara en byrålåda till lilla bebisens kläder. Vi är inte helt överens om vem som ska offra en av sina lådor, Petter och jag.
Nu ska jag jobba lite och sen är det dags för tillväxtkontroll på sjukhuset. Petter och jag ska ses där kvart över ett.
Lilla pyjamasen.
Vi har ju en påse med kläder från Gotland också som vi har tvättat bort källarlukten från. Nu behöver vi bara en byrålåda till lilla bebisens kläder. Vi är inte helt överens om vem som ska offra en av sina lådor, Petter och jag.
Nu ska jag jobba lite och sen är det dags för tillväxtkontroll på sjukhuset. Petter och jag ska ses där kvart över ett.
Lilla pyjamasen.
Vecka 29
Vecka 29
Från denna graviditetsvecka erbjuder MVC ofta kontroller varannan vecka. Förmodligen känns det nu som om alla organ trängs undan av magen och barnet. När du börjar närma dig slutet av din graviditet känns benen ofta tunga och trötta. Räkna med att du behöver extra mycket vila. Trycket på venerna som leder blodet från benen tillbaka till hjärtat kan ibland bli för hårt, och det kan leda till åderbråck. Många kvinnor börjar nu fundera på den förestående förlossningen. Skriv gärna ned dina tankar om att vänta och föda barn. Det är ett bra sätt att bearbeta det du har framför dig.
Barnets vikt är ca 1,4 kg och längden runt 26 cm från huvud till stjärt. Det fortsätter att lägga på hullet, samtidigt som hjärnan och de inre organen växer till sig. Nu finns det inte plats för akrobatik konster i livmodern längre, men barnet kan fortfarande sträcka ut sig och sparka. Barnets huvud står i proportion till den övriga kroppen. Hjärnan växer mycket snabbt och gör så att de mjuka skallbenen pressas utåt. Vindlingarna som är karakteristiska för hjärnans utseende, blir allt fler eftersom den blir snabbare och kraftfullare samt förbindelserna mellan nervcellerna ökar. Hjärnan kontrollerar nu andning och kroppstemperatur. I ögonhålorna rör sig ögonen och barnet börjar bli känsligt för ljus, ljud, smaker och lukter. Det kan också skilja på naturligt och artificiellt ljus genom livmoderväggen.
Vecka 29 liksom, vi är på god väg framåt! Kolla gravid.se:s tips om att skriva ner tankar om att vänta och föda barn. Jag har min blogg, med alla tankar och reflektioner. Som jag tidigare har sagt, jag är så glad för bloggen.
Visst känns magen, och den är tung. Det är svårt att klippa tånaglar och sätta på skor och strumpor. Att sitta lite framåtböjd kan också bli tungt för livmodern går ganska högt upp, och högre ska den.
Bebis sparkar högt och lågt, idag mest högt. Jag blir allt gladare för sparkarna nu. Det känns roligt och verkligt! Jag har på vägen hem idag köpt det första bebisplagget, en liten mjuk overall i plysch med ekorrar på. Nu är jag sugen på att förbereda här hemma, med kläder och annat till bebis.
Imorgon ska vi på tillväxtkontroll på antenatalen. Då blir det ultraljud och ett läkarbesök. 
Jag i vecka 29.
Överreagera
Idag har jag matlust i lunchtid, underbart!! Igår och i måndags åt jag yoghurt med flingor till lunch och det håller man sig dessvärre inte på så länge. Nu ska jag äta soppa med varma smörgåsar och det ska bli så gott så gott.
Jag och Lasse tömkörde en kortis idag. Jag var på återbesök hos mödravårdspsykologen Susanne nyss så jag fick vara lite snabb i stallet. Susanne är snäll och positiv och har bra svar på alla mina frågor. Jag känner mig mycket gladare den här veckan än jag var förra veckan men jag hade en hel del funderingar kvar. Vi pratade om att graviditeten är en nio månader lång förberedelseresa mot att bli förälder och att man självklart undrar och ifrågasätter saker under tiden. Stora frågor som man annars bara knuffar undan och inte tar till sig blir desto viktigare när man ska ha ett barn. Om man har lite kontrollbehov som jag verkar ha (hm hm) blir man ju orolig när man inte VET hur allt kommer att bli, och när man inte KAN förutse allt i förväg. Sen är det ju det där med att klara sig själv också. Jag klippte tånaglarna i förmiddags, troligtvis för sista gången på länge, som jag klarar det själv alltså. Tanken på att stackars Petter ska behöva klippa mina tånaglar gjorde mig lite gråtmild. Knyta skor är också jobbigt men jag brukar inte be om hjälp. Istället hör Petter mig gruffa och stöna som en gammal igelkott i hallen och kommer till min undsättning. Det är en sak att martyriskt be Petter att göra te på kvällen när jag är för lat för att göra det själv. Men att verkligen BEHÖVA hjälp med något, det är av någon anledning jobbigare fast det borde vara lättare. Sen tänker jag "vad skulle jag göra utan honom?" och blir rädd för att bli övergiven. Men det vet jag att jag inte är ensam om. Så tänker många gravida.
Jag kan nu i efterhand inse att hormoner nog har fått mig att överreagera lite de senaste veckorna. Jag har varit så orolig för mina två systrar som befinner sig utomlands, orationellt orolig. Jag har också börjat gråta över små djur, inte bara djur som lider utan också söta små djur som KANSKE är hungriga. Till exempel Cajsa som hetsäter sin dietmat morgon och kväll och sen vill ha mer. Jag får en gråtklump i halsen och ger henne några extra pärlor som hon slukar direkt. Lasse ser också hungrig ut, så även han får lite extra. När jag körde av mot Upplands Väsby häromdagen såg jag lite fåglar som pickade i gräset efter mat, och så var gråtklumpen där, och dem hade jag ju ingen mat att ge.
Ilska har jag också fått känna på. För några veckor sedan var jag ju i Stockholm och när jag skulle åka hem såg jag fram emot att planera vad vi skulle äta till middag på telefon med Petter. Då hade han redan ätit med sin bror. Åååååh vad jag blev arg och besviken!! Jag ville nästan inte komma hem som straff. Jag satte i mig ett Burger king-mål på tåget och mådde jätteilla efteråt och när jag kom hem ville jag knappt hälsa på Petter.
Besvikelse. Japp, även det. Om jag ska träffa någon och den personen ställer in att träffas, då går världen under. Om saker inte smakar som de ska eller något i affären är slut, ååååh så besviken jag blir.
Jag och Lasse tömkörde en kortis idag. Jag var på återbesök hos mödravårdspsykologen Susanne nyss så jag fick vara lite snabb i stallet. Susanne är snäll och positiv och har bra svar på alla mina frågor. Jag känner mig mycket gladare den här veckan än jag var förra veckan men jag hade en hel del funderingar kvar. Vi pratade om att graviditeten är en nio månader lång förberedelseresa mot att bli förälder och att man självklart undrar och ifrågasätter saker under tiden. Stora frågor som man annars bara knuffar undan och inte tar till sig blir desto viktigare när man ska ha ett barn. Om man har lite kontrollbehov som jag verkar ha (hm hm) blir man ju orolig när man inte VET hur allt kommer att bli, och när man inte KAN förutse allt i förväg. Sen är det ju det där med att klara sig själv också. Jag klippte tånaglarna i förmiddags, troligtvis för sista gången på länge, som jag klarar det själv alltså. Tanken på att stackars Petter ska behöva klippa mina tånaglar gjorde mig lite gråtmild. Knyta skor är också jobbigt men jag brukar inte be om hjälp. Istället hör Petter mig gruffa och stöna som en gammal igelkott i hallen och kommer till min undsättning. Det är en sak att martyriskt be Petter att göra te på kvällen när jag är för lat för att göra det själv. Men att verkligen BEHÖVA hjälp med något, det är av någon anledning jobbigare fast det borde vara lättare. Sen tänker jag "vad skulle jag göra utan honom?" och blir rädd för att bli övergiven. Men det vet jag att jag inte är ensam om. Så tänker många gravida.
Jag kan nu i efterhand inse att hormoner nog har fått mig att överreagera lite de senaste veckorna. Jag har varit så orolig för mina två systrar som befinner sig utomlands, orationellt orolig. Jag har också börjat gråta över små djur, inte bara djur som lider utan också söta små djur som KANSKE är hungriga. Till exempel Cajsa som hetsäter sin dietmat morgon och kväll och sen vill ha mer. Jag får en gråtklump i halsen och ger henne några extra pärlor som hon slukar direkt. Lasse ser också hungrig ut, så även han får lite extra. När jag körde av mot Upplands Väsby häromdagen såg jag lite fåglar som pickade i gräset efter mat, och så var gråtklumpen där, och dem hade jag ju ingen mat att ge.
Ilska har jag också fått känna på. För några veckor sedan var jag ju i Stockholm och när jag skulle åka hem såg jag fram emot att planera vad vi skulle äta till middag på telefon med Petter. Då hade han redan ätit med sin bror. Åååååh vad jag blev arg och besviken!! Jag ville nästan inte komma hem som straff. Jag satte i mig ett Burger king-mål på tåget och mådde jätteilla efteråt och när jag kom hem ville jag knappt hälsa på Petter.
Besvikelse. Japp, även det. Om jag ska träffa någon och den personen ställer in att träffas, då går världen under. Om saker inte smakar som de ska eller något i affären är slut, ååååh så besviken jag blir.
Skönt att vara hungrig
Petter, jag och magen har legat i soffan och tittat på desperate housewives och Hells kitchen, och jag har vridit och vänt på mig för att kunna ligga bekvämt med magen, till Petters irritation. Vi har ätit ost- och broccolisoppa med varma mackor till middag och jag var så hungrig att magen skrek när det var klart. Vad skönt det är att vara hungrig när man har mått illa tidigare under dagen. Då ser man verkligen fram emot något, nämligen att äta!
Jag har genom idogt arbete hittat en mammagrupp här i Uppsala som alla ska ha barn i februari och som brukar ses på lördagar och promenera och fika. Jag hittade dem på ett gravid/bebisforum på nätet och anslöt mig genast. På lördag ska jag vara med för första gången och det ser jag verkligen fram emot! Som jag SAKNAR att prata med andra gravida som är ungefär lika långt gångna som jag.
Imorgon ska jag till stallet och morgonfodra. Jag har inte träffat Lasse sedan i lördags för min medryttare har haft honom tre dagar i rad nu eftersom hon ska åka bort. Han har varit duktig tydligen, och det är ju bra. Imorgon blir det tömkörning och så blir det nog körning både lördag och söndag eftersom jag har hela helgen. Om jag inte hittar någon annan som vill åka med på söndag får Petter följa med båda dagarna. Nån som vill följa med och köra?
Jag har genom idogt arbete hittat en mammagrupp här i Uppsala som alla ska ha barn i februari och som brukar ses på lördagar och promenera och fika. Jag hittade dem på ett gravid/bebisforum på nätet och anslöt mig genast. På lördag ska jag vara med för första gången och det ser jag verkligen fram emot! Som jag SAKNAR att prata med andra gravida som är ungefär lika långt gångna som jag.
Imorgon ska jag till stallet och morgonfodra. Jag har inte träffat Lasse sedan i lördags för min medryttare har haft honom tre dagar i rad nu eftersom hon ska åka bort. Han har varit duktig tydligen, och det är ju bra. Imorgon blir det tömkörning och så blir det nog körning både lördag och söndag eftersom jag har hela helgen. Om jag inte hittar någon annan som vill åka med på söndag får Petter följa med båda dagarna. Nån som vill följa med och köra?
Berg-och-dalbana
Åh denna hormonella berg-och-dalbana! Petter har just åkt på innebandy och jag ska baka mjuk pepparkaka tills han kommer hem. För drygt en timme sedan satt jag och grät stilla mot Petters axel och hulkade att "Ahallt ähär ihinte så himla läääätt just nu!" medan han strök mig över håret och skrattade försiktigt. Sen lade vi oss i soffan och Petter läste halva boken "Minus och stora världen" för magen, och då skrattade vi.
Jag har mått mycket illa idag. Jag gick promenad med Lotta och hennes två små barn till lekparken och fick då lite frisk luft och sällskap på förmiddagen. På eftermiddagen var jag på jobbet i några futtiga timmar. Denna vecka har jag inte så mycket inbokat, på gott och ont. Det är svårt att koncentrera sig när man mår illa och är hormonstinn men samtidigt vill jag ha saker att göra hela tiden.
När någon ringer, sms:ar eller mailar mig och vill träffas eller ge goda råd blir jag gråtfärdig av tacksamhet. Lite lustigt faktiskt, att jag reagerar så. I oron över att bli mamma ingår också en liten oro för att bli övergiven och att jag ska tappa de kompisar jag har. Jag vet inte varför egentligen, kanske för att mycket kommer att förändras och jag inte kan se riktigt vad som kommer att hända framför mig. Jag vet inte om jag är jättelustig att umgås med just nu, men jag behöver umgås (och jag är ju oftast glad annars). Min fina kompis Anna mailade mig idag och hade goda råd och tröst, hon som väntar sitt andra barn.
Bebis då? Jo, den sparkar mycket och ofta. Den har åsikter när jag vilar en bok mot magen eller när jag har datorn på magen. Då sparkar den med alla händer och fötter på en gång. Desto lugnare blir den om jag stryker över magen med handen eller vilar händerna mot magen, då får jag lätta buffar till svar. Det är som sagt mycket rörelser uppåt nu, så jag nästan tappar andan ibland. Igår kväll särskilt tyvärr. Min lugna kvällsstund blev inte helt lugn därför, hur jag än låg blev det tungt att andas och illamåendet släppte inte riktigt heller. Men sov bra på natten gjorde jag. Snälla låt mig fortsätta med det bebis!!
Jag har mått mycket illa idag. Jag gick promenad med Lotta och hennes två små barn till lekparken och fick då lite frisk luft och sällskap på förmiddagen. På eftermiddagen var jag på jobbet i några futtiga timmar. Denna vecka har jag inte så mycket inbokat, på gott och ont. Det är svårt att koncentrera sig när man mår illa och är hormonstinn men samtidigt vill jag ha saker att göra hela tiden.
När någon ringer, sms:ar eller mailar mig och vill träffas eller ge goda råd blir jag gråtfärdig av tacksamhet. Lite lustigt faktiskt, att jag reagerar så. I oron över att bli mamma ingår också en liten oro för att bli övergiven och att jag ska tappa de kompisar jag har. Jag vet inte varför egentligen, kanske för att mycket kommer att förändras och jag inte kan se riktigt vad som kommer att hända framför mig. Jag vet inte om jag är jättelustig att umgås med just nu, men jag behöver umgås (och jag är ju oftast glad annars). Min fina kompis Anna mailade mig idag och hade goda råd och tröst, hon som väntar sitt andra barn.
Bebis då? Jo, den sparkar mycket och ofta. Den har åsikter när jag vilar en bok mot magen eller när jag har datorn på magen. Då sparkar den med alla händer och fötter på en gång. Desto lugnare blir den om jag stryker över magen med handen eller vilar händerna mot magen, då får jag lätta buffar till svar. Det är som sagt mycket rörelser uppåt nu, så jag nästan tappar andan ibland. Igår kväll särskilt tyvärr. Min lugna kvällsstund blev inte helt lugn därför, hur jag än låg blev det tungt att andas och illamåendet släppte inte riktigt heller. Men sov bra på natten gjorde jag. Snälla låt mig fortsätta med det bebis!!
Tråkig söndag, och illamående
Petter och jag har varit på promenad denna tråååkiga söndag, i det vidriga vädret. Det var iofs sämre väder igår men då var vi ute i stallet och där tänker man inte så mycket på vädret egentligen, man gör det man ska ändå.
Jag mår så illa idag. Inte ett dugg kul. Illamåendet är värst mitt på dagen, typ mellan tolv och fem. Jag som egentligen älskar att äta och fika och älskar att planera vad jag ska äta och fika, jag har ingen matlust alls. Lukter påverkar mig också. Det är jobbigt att öppna kylen med dess blandade lukter, känna parfymdoft och dylikt. Som tur är går det över på kvällarna och då äter jag allt vad jag orkar. Det är svårt att vara i nuet när man mår illa. Man vill liksom bara bort från det men det finns ingenting som lockar särskilt mycket. Att promenera är det bästa jag kan komma på, men vila går inte för jag blir så uppstressad av att må illa och kan inte slappna av. Tänk om man bara kunde sova bort det! Aaaaargh!! På natten till i onsdags vaknade jag klockan 03:00 av en otäck dröm med akut illamående, hunger, magont och panik. Jag hade gjort misstaget att gå och lägga mig hungrig för att vi hade ätit så tidig middag. Jag kan helt ärligt säga att det var en av de mest skrämmande upplevelserna jag har haft i hela mitt liv. Jag var så rädd och mådde så illa och kunde inte somna om efter det. Sedan den natten har jag tagit en Postafen (åksjuketablett) till läggdags och ätit lite skorpor till sena kvällsteet. Men igår provade jag utan Postafen och som ett brev på posten vaknade jag och mådde illa vid sju i morse då terrorist-Cajsa ville ha mat. När jag sen gick upp vid elva var illamåendet i full gång och sconesen vi bakade och hade sett fram emot som söndagsfrukost bara växte i munnen.
Vi föreslog en stilla spelkväll ikväll för några kompisar, men de är för bakis för att orka det så det blir bara Petter och jag denna dag, och Cajsa förstås. Vi ska städa lite nu (ååå, dammsugarlukten gör knappast illamåendet bättre..) och sen laga mat när jag får tillbaka matlusten.
Nu längtar jag efter bebis. Dels för att jag faktiskt längtar och dels för att jag skulle vilja ha tillbaka min kropp. Men som sagt, på kvällarna kan det vara lite mysigt att vara gravid. Jag låg i soffan igår och åt fruktsallad och kände bebis böka runt i varje litet hörn av magen. Innan jag somnade läste jag i min bok om förlossningar och ömsom skrämdes, ömsom såg fram emot det(!).
Jag mår så illa idag. Inte ett dugg kul. Illamåendet är värst mitt på dagen, typ mellan tolv och fem. Jag som egentligen älskar att äta och fika och älskar att planera vad jag ska äta och fika, jag har ingen matlust alls. Lukter påverkar mig också. Det är jobbigt att öppna kylen med dess blandade lukter, känna parfymdoft och dylikt. Som tur är går det över på kvällarna och då äter jag allt vad jag orkar. Det är svårt att vara i nuet när man mår illa. Man vill liksom bara bort från det men det finns ingenting som lockar särskilt mycket. Att promenera är det bästa jag kan komma på, men vila går inte för jag blir så uppstressad av att må illa och kan inte slappna av. Tänk om man bara kunde sova bort det! Aaaaargh!! På natten till i onsdags vaknade jag klockan 03:00 av en otäck dröm med akut illamående, hunger, magont och panik. Jag hade gjort misstaget att gå och lägga mig hungrig för att vi hade ätit så tidig middag. Jag kan helt ärligt säga att det var en av de mest skrämmande upplevelserna jag har haft i hela mitt liv. Jag var så rädd och mådde så illa och kunde inte somna om efter det. Sedan den natten har jag tagit en Postafen (åksjuketablett) till läggdags och ätit lite skorpor till sena kvällsteet. Men igår provade jag utan Postafen och som ett brev på posten vaknade jag och mådde illa vid sju i morse då terrorist-Cajsa ville ha mat. När jag sen gick upp vid elva var illamåendet i full gång och sconesen vi bakade och hade sett fram emot som söndagsfrukost bara växte i munnen.
Vi föreslog en stilla spelkväll ikväll för några kompisar, men de är för bakis för att orka det så det blir bara Petter och jag denna dag, och Cajsa förstås. Vi ska städa lite nu (ååå, dammsugarlukten gör knappast illamåendet bättre..) och sen laga mat när jag får tillbaka matlusten.
Nu längtar jag efter bebis. Dels för att jag faktiskt längtar och dels för att jag skulle vilja ha tillbaka min kropp. Men som sagt, på kvällarna kan det vara lite mysigt att vara gravid. Jag låg i soffan igår och åt fruktsallad och kände bebis böka runt i varje litet hörn av magen. Innan jag somnade läste jag i min bok om förlossningar och ömsom skrämdes, ömsom såg fram emot det(!).
En timme
Idag har vi kört Lasse i en hel timme! Det är ju inte så lätt att vända var som helst på vägarna och vi skrittade mest så det skulle han ju klara. Vi ville så gärna upp på de fina vägarna uppe i skogen så vi monterade av vagnen och ledde Lasse och vagnen var för sig förbi vägbommen som ska stoppa bilar från att köra upp i naturskyddsområdet. Sen körde vi hela "favoritrundan" genom lite lera och vatten och mellan stenar och grenar. Sara red ifatt oss efter ett tag så då fick vi sällskap också. Lasse var underbar! Han ville gärna trava så fort det blev lite uppförsbacke för att snabbt komma undan, men oj vilken bra träning detta är för honom! Efter två tredjedelar bytte vi så Petter fick köra. Vi lyckades komma förbi den andra vägbommen genom att gå ut i gräset så där behövde vi inte ta av vagnen. Sen gick vi genom Hågaby hem, och det gick också bra. Då och då var det behövligt att vi var två så en kunde leda Lasse när han gick för långt mot dikena eller när han stannade för att följa efter Regnis som tog en galopp åt andra hållet.
Vi hade gärna tagit mer bilder om inte kameran hade laddat ur efter bara en kvarts körning.
Lasse i trav. Kameran hann ladda ur innan Petter fick skärpa på bilderna.
Vi hade gärna tagit mer bilder om inte kameran hade laddat ur efter bara en kvarts körning.
Lasse i trav. Kameran hann ladda ur innan Petter fick skärpa på bilderna.
87 dagar kvar..
Vena cava
Jag kom hem från jobbet för en stund sedan och har äntligen fått min matlust tillbaka som har varit på semester hela dagen. Vi åt lax som egentligen var jättesmaskig till lunch, jag Sofia och Annika. Men maten bara växte i munnen och jag kastade i mig den innan jag hann tappa all matlust. Nu äter jag julknäcke med smör med god aptit, för ja nu har julknäcket kommit till affären!
Jag läser lite på den hemsida man rekommenderas att läsa på hos barnmorskan, www.growingpeople.se. Så konstigt det känns att bläddra bland veckorna i sista trimestern, för där är vi nu. Jag minns när jag bläddrade bland veckorna i första trimestern och tyckte att det var evigheter kvar. Ungen kan tydligen ligga och gona sig på stora kroppsvenen vena cava nu vilket kan ge yrsel, hjärtklappning och illamående. Tack för det bebis!
Jag ska snart åka och hämta upp Tove och sen ska vi till stallet och Tove ska rida på Lasse. Lasse kämpar på för att bli en Scarface och river upp nya sår och revor i ansiktet varje dag nästan. Igår hade han en decimeterlång reva i pannan ner längs ansiktet. Han ska hålla på och mulbrottas hela tiden också och enda sättet att kunna klappa/borsta/kamma/titta i hans ansikte är om man håller i mulen ganska hårt med ena handen, liksom kniper runt den. Då stannar han upp och blir nästan hypnotiserad.
